Veteranfriidrott

“Men nu har jag vänt på det och känner; Jag ska vara en förebild”

Som framstående junior i IK Norrköpings Friidrottsklubb drömde hon om internationella mästerskap, låg sex månader på sjukhus, och la ner strävan om något större när förflyttningen från 300 meter till 400 meter häck blev för svår. “I början tyckte jag “gud ska jag komma in där, och vara 40 år och springa dåligt i jämförelse med dem andra som är elit”. Men nu har jag vänt på det och känner “fan vad coolt”. Jag ska vara en förebild, säger Paulina Orell Sahlberg. Idag, nordens främsta K40-sprinter. 

Göteborg Friidrott möter Paulina i ett tidslinjeformat samtal om den glädje som idrott i en sund och givande miljö ger till människor. 

4 juli 2022 Skribent: Sara Ulrika Holmgren

Kapitel ett.

“Det visades på tv och det var så stort” säger Paulina när hon euforiskt berättar om Ungdomsfinnkampen som en häftig tävling att ha varit med på, som om det var en önskedröm. Ett minne som finns henne nära på den väg hon går vid än.

-Finnkampen är ju svinkul och det ryktas om att det kommer vara K40 på veteran-stafetten i år. Jag jublar!, säger Paulina. 

När Paulina Orell Sahlberg var femton år fick hon ta emot guldmedaljen på USM över 300 meter häck. Fyra år senare, var Ungdomsfinnkampen hennes sista tävling över distansen innan nya val, nya förutsättningar och en ny distans tog sin form. 

-När vi inte hade någon inomhushall i Norrköping och min tränare Jocke (Joachim Lindqvist) skulle flytta var det naturligt att söka mig vidare. Då sökte jag till USA och fick scholarship (stipendium) men vågade inte ta det steget. Jag var inte redo. Vilket kan vara lite…

-Eller, det finns inte så mycket att göra. Jag valde att flytta till Göteborg istället. Det var ett lagom steg, säger Paulina. 

Efter att ha bott i Göteborg mellan två till tio års ålder, fann hon sitt hem naturligt i Ullevi FK med Steffen Fricke som tränare och med en grupp som ville samma sak som henne; Framåt. 

– Men det var svårt att bo själv och det var svårt att jobba heltid när man ska satsa på friidrotten. Jag ville ändå försöka göra det. Men det blev aldrig riktigt bra. Då la jag ner. “Så”, säger Paulina samtidigt som hon med handen lägger locket på en stor del av hennes liv och person. 

fr.v. Paulina Orell, Norrköpings FK, Sandra Pode, Heleneholms IF, Annica Eriksson, FIK Färjestaden, Kristina Blomstrand, Norrköpings FK, Nordisk Landskamp Lillehammer 2001. Stafett 4×400 meter, Sverige. Foto: decabild.se

Kapitel två – Inte riktigt färdig än.

Svensk Friidrotts hjärtefråga, vision och strategi handlar om att skapa förutsättningar för att friidrotten ska vara “Din idrott – för livet”. För hur kan föreningslivets idrottsliga och kulturella grund stärkas, men också friidrottens roll i samhället, när den kollektiva helheten är öppen nog att lyssna till berättelsen bakom berättelsen, och tillräckligt resilient att leda vägen så att individen, oavsett roll, är i fokus och utgör kärnan i varje förening? Vad kan du lära, när du lyssnar till ditt hjärta?

”Vad ska jag plugga? Östersund! Turismvetenskap! Ah, men det kanske jag ska göra”. Så jag drog till Östersund. Det var bland det bästa jag gjort. Så fort det var snö åkte vi skidor i Åre, säger Paulina om ett par år bland idrottsmänniskor och studier i den stad där friidrotten skulle hitta tillbaka till henne. Eller hon till friidrotten. 

-Hubbe heter tränare där uppe. Eller han heter inte det, men han kallas för det. Och Emilia Granqvist var en väldigt duktig 400 meter häck-löpare. Vet du vem det är?, säger Paulina.

-I alla fall. Jag började träna med dem och efter utbildningen flyttade jag hem till Göteborg igen och gick in i gruppen, fast med Palmas (Anders Palmqvist) och fick mitt första riktiga jobb, säger Paulina. 

Och i kontrast mot den stilla rytm i jämtländska fjällvärlden, blev tempot återigen allt högre.

-Mitt liv blev ganska hektiskt med heltidsjobb till klockan fem, direkt till Friidrotten Hus.
Träna i 2,5 timme. Direkt hem. Och sedan samma procedur…, säger Paulina.

-Men det var sista rycket, säger Paulina om de minnen som fortfarande triggar hennes dröm att bli sitt bästa jag och uppleva adrenalinet, fokuset, och glädjen. Igen.

-Jag gjorde ett träningspass där Yannick (Trégaro) tror jag det var som sa, “Jäklar vad bra det där såg ut” Jag tänkte “Nu händer det”.  Men så fick jag ont i foten och det blev så illa att jag inte kunde tävla. I samband med det la jag av. Så det blev ingen comeback på 400 meter häck. Det var nära! Men och då trodde jag ju att jag var klar med friidrott, säger Paulina om än intresset för hälsa och rörelse aldrig svalnat.

-Jag sprang Göteborgsvarvet en gång. Men jag kan liksom inte “Nu ska jag springa Varvet, gud vad kul, hej och hååå”. Utan jag såg stjärnor sista kilometern så jag trodde jag skulle dö.

– Jag vägrar gå. Jag vägrar gå. Och vid avenyn tänkte jag “Ah men det här känns rätt bra, nu kan jag nog öka lite” men vid Vasaallén “SMACK”- så kom väggen, säger Paulina och klappar ihop händerna.

-Det var det värsta jag gjort. Jag låg i fosterställning i mål.

Paulina Orell Sahlberg IK Lerum FI 12.68 Svenskt veteranrekord

Kapitel tre – “Tänk att få vara snabb”

På Stenkullens IP varje måndag klockan 18 engagerade Lerum Friidrotts tränare, Anders Pihl, en grupp veteraner till att träna friidrott tillsammans. Och när Paulina flyttade till Aspenäs 2019, var det hennes enda förankring i Lerumsområdet, Anneli Ivarsson, som med öppen hand välkomnade henne till gruppen.

-Det är jättekul att Lerum har en veterangrupp, eftersom det inte är alla klubbar som har det. Det var en stor mix av människor. Alla hade kul och körde på och det gick bättre och bättre, säger Paulina.

Ända sedan juniortiden har Paulina drömt om att få uppleva ett internationellt mästerskap. Kanske var det först nu, vid 39 års ålder, hon verkligen kunde förkovra sin dröm, sin talang som junior, och sin kärlek till friidrotten.

“Det var inte så dåligt, ändå under 8.50” sa jag till Pappa. Pappa är alltid med. Det var så himla kul. “Då är man sådär dotter och pappa igen”. Bara det att jag var 39 år, säger Paulina om hennes första lopp som veteran, vintern 2020. 
 
Och i februari 2022, fick hon sin efterlängtade guldmedalj över halsen efter 200 meter på 25,85 under Inomhus-Em i Braga, Portugal.  Och in mot sommarsäsongen kommer hon med ett nordiskt rekord på 100 meter, som också innebär att hon är snabbare än hon någonsin varit.

-Vi har hittat rätt nivå Rafael (Askros) och jag. Jag tränar fyra gånger i veckan. Mer än så fungerar inte, och behövs inte, säger Paulina. Jag har gjort varenda jädra pass. Själv. Men jag var väldigt rädd att bli sjuk innan EM. Jag gick med munskydd överallt, trots att folk hade börjat sluta med munskydd. Jag lyckades ta guldet med en hundradel. Det var min tur, säger Paulina.

Kapitel fyra – “Hade jag varit ett stillasittande barn så hade jag dött” 

För att friidrotten ska bli en sund miljö att prestera inom, med glädje och i gemenskap genom hela livet, vill Strategi 2025 att samtalen om utveckling, normer och värderingar ständigt är levande. Och kanske ligger just samtalet i det liminala utrymmet, i den möjliga övergången mellan barn, ungdom, senior, och veteran? Vilka kärnvärden formar din identitet och vägleder dig i livet? Kanske är dem densamma, oavsett hur gammal du är?

-Jag har aldrig känt mig så hemma som på en friidrottsbana. Här är jag hundra procent trygg. Hundra procent bekväm. Jag kan det här. Det är ett happy place med alla känslor som kommer när man tävlar, står i startblocken, och adrenalinet. Det är svårt att hitta det någon annanstans i livet. Vissa hittar ju det i jobb, att de gör värsta karriären, men jag har inte hittat den drivkraften. Nej.. Ah.., säger Paulina. 

-Jag gillar ju att träna och röra på mig, men att springa ute i skogen är inte riktigt min grej. Och att träna i grupp på gym är inte min grej heller. Men jag älskar allt som har med friidrott att göra, så varför ska jag då träna något annat?

Ett självklart svar för några. Ett inte lika självklart svar för Paulina. 

-Jag har rätt många ärr, säger Paulina och ritar fem streck med handen över magen. 

På Norrköpings akutmottagning en lördagkväll för 28 år sedan, var det ingen som riktigt kunde veta vad som hade hänt. Läkarna gav Paulina smärtlindrande och en sjukhusvistelse över två nätter. Det smärtan egentligen ville säga, var att Paulina fått tarmvred, ett stopp i tarmen, och hela hennes fysiska kropp skrek i kontraktion. 

 -På måndagen gick de in och gjorde titthål och då var tarmen så inflammerad och skör att det gick hål på den av misstag, vilket gjorde att allt åkte ut i buken och resulterade i akut bukhinneinflammation och hjärtsvikt, säger Paulina. 

Och med ett hjärtat som försökte hålla sitt hårdaste tempo, som om klockan ringer inför sista varvet, åkte hon nedsövd i ambulans till Stockholm.

-Då trodde dem att jag skulle stryka med, säger Paulina

 -Jag låg på sjukhuset i ett halvår. Från att ha varit en idrottande frisk 13-åring var jag som en skelett efteråt. Men peppar peppar har jag inte haft några komplikationer sedan dess. Och det är jag tacksam för. Men hade jag varit ett stillasittande barn så hade jag dött. Så är det ju. Träning och rörelse kan ju aldrig skydda dig från att bli sjuk. Men när du väl blir sjuk så klarar du dig bättre, säger Paulina. 


Foto: Privat 

-I början tyckte jag “Men gud ska jag komma in där, och vara 39, 40 år och springa dåligt i jämförelse med dem andra som är elit? Men nu har jag vänt på det och känner “fan vad coolt”. Jag ska vara en förebild, och kämpa mot de rekord som jag har, avslutar Paulina.

FAKTA 

Namn: Paulina Orell Sahlberg
Ålder: 41
Klubb: Lerum Friidrott
Tränare: Rafael Askros
Distanser: 100, 200, 400m (tidigare 300h/400h)
Familj: Man och två barn Hampus 5,Harry 3, bonusson Noel 13. 
Uppvuxen: Göteborg och Norrköping
Utbildning: Turismvetenskap
Bor: Aspenäs, Lerum
Gör: Driver Löpskolan.se tillsammans med Rafael Askros + Kommunikatör Sociala medier.

Källor:
Svensk Friidrotts Strategi 2025
För att följa Svensk Veteranfriidrott, klicka här!
För att se Paulina på Veteran-VM, onsdag 6 juli, klicka här!