Föräldraskap inom förening – gapet mellan två roller

Skribent: Sara Ulrika Tibell 

Att vara idrottsförälder kan upplevas enkelt, men vad innebär det egentligen? Du är barnets centrum och periferi. Du är en del av föreningen, men inte alltid i den. Du är tyngdpunkten och kärnan, men inte alltid sedd och bekräftad. Någonstans i gapet mellan de två rollerna –förälder och idrottsförälder – kan förståelsen svikta om föreningslivets funktion, det ideella engagemanget. En förening som förenar människor har såklart goda möjligheter att ge barn och unga en tillfredställande fritid. Men trots den attraktionskraft som forskaren Aron Schougs vision om den lärande organisationen har haft historiskt, har den visat sig vara svårare att förverkliga idag. Vilka krav har en förälder på en förening och vilken förväntan har föreningen på föräldern? Göteborgs Friidrottsförbund hälsade på IF Kville under utbildningen “Världens bästa idrottsförälder” för att ta del av det pågående samtalet förening och förälder emellan.

April 2025
Björlandavallen, Hisingen, Göteborg.

I periferin syns en kvinna med aktiva men avslappnande steg. Efter att ha promenerat ett varv runt Björlandavallen i väntan på att klockan ska slå 14.30, kommer hon, som den sista föräldern, in till konferenslokalen belägen ovan den stora ljusa träläktaren. Första frågan; “Varför idrottar barn och ungdomar”? har redan blivit lyft bland föräldrarna och medan kaffet pumpas ur termosen och bananer knipsas pågår samtalet:

-Kanske kan det vara en drivkraft hos barn att man får en identitet: “Jag är en friidrottare”. Man lägger till det till sin personlighet, uttrycker en förälder som svar på frågan.
-Men motion är väl…? säger en annan tvekande
-Ja, det är nog mest föräldrarnas motivering tror jag, skrattar en annan
-Ja, det kanske är föräldrarnas motivering, men barn behöver det ju, svarar den frågande föräldern tillbaka.

Snabbt förändras energin i rummet, från en rörlig till en mer koncentrerad form. De är inte längre föräldrar i periferin utan en förening – i dialog. Sekunden senaren river stolsben mot golvet och fokus riktas framåt, mot utbildningsledaren Malin Kroon Torgersson som påkallat uppmärksamhet.  ­­

-Vad förväntar ni er från föreningen? frågar Malin, föreningsmedlem tillika representant från RF-SISU Västra Götaland

Rummet tystnar för en stund.

Att barnet ska känna glädje med att åka till träningen, att det är en sund kultur i föreningen, att ett gediget arbete och engagemang värdesätts är fragment som snart kommer att lyftas bland deltagarna i rummet. Dialogen går sedan åt olika håll och perspektiv lyfts beroende på förälderns egen utgångspunkt och om denne ser sig som medlem eller inte. Att boka tider, tillhandahålla material i gott skick, förmedla utbildningsmaterial för ledare, administrera och koordinera, “inte bara förvänta sig att alla ska förstå det eller veta hur man ska göra genom egen bakgrund”, tillhör en annan form av förväntan.

-Och att man som förälder känner gemenskap i föreningen, säger en av föräldrarna.

Vad individen upplever meningsfullt har skiftat

Den stora utmaningen som sträcker sig bortom det här rummet är samhällets sjunkande engagemang för föreningslivets form. Varför och på vilket sätt en individ väljer att vara medlem eller hur man som förälder ser på sig själv som medlem har förändrats. Även communitys och nischade, kommersiella alternativ till föreningslivet ökar och erbjuder en annan sorts mening, ett annat sorts sammanhang.

En kollektiv vilja att åstadkomma något

RF SISU:s utbildning “Världens bästa idrottsförälder” är ett steg i föreningens formnings- och utvecklingsprocess tillika en ytterligare möjlighet för föräldrarna att lära känna föreningen och för föreningen att hålla liv i känslan av en inkluderande och engagerade miljö. Vad förväntar egentligen friidrotten av en förälder och vilket förhållningsätt har föräldern till föreningen?

Rummet tystnar åter samtidigt som Malin byter slide på sin PowerPoint och fortsätter utbildningen med den frågeställningen i luften;

-Kville har en ganska tydlig bild. Ställer du upp som ledare förväntas du att göra det här, säger Malin och hänvisar till funktionärs- eller ledarskapet samtidigt som det, enligt Aron Schoug i artikeln Så stärker din förening det ideella engagemanget, kräver att medlemmarna känner att de har något gemensamt.

Att man har sporten gemensamt är självklart för de flesta, men hur man förhåller sig till sporten och vilken position den har i respektive medlems liv varierar. De som av olika anledningar har en större distans till föreningen känner sig inte heller lika inkluderad och en förälder ser då oftare att det enbart är barnet som är medlem. “Men det gör ingenting” lyfter en förälder och fortsätter;

-Det finns ju andra roller med; att betala, skjutsa och att introducera.

Men för idrottsrörelsen handlar det traditionella ideella engagemanget om betydligt mer än så. Idealitet är en integrerad del av den egna självbilden för en demokratisk och bred folkrörelse. Den som utför ett ideellt arbete i en idrottsförening bidrar inte bara med sin tid – utan manifesterar en kollektiv vilja att åstadkomma något, att påverka och att ta ansvar.

-Jag tror att föräldrar idag borde bli duktigare på att ta reda på vad föreningen står för och göra sig medveten om vilken förening man är med i. Vad innebär en idrottsförening? Vad finns bakom? Det är få som vet att dem är med i något där de faktiskt äger frågan, säger Malin och en förälder tar vid:

-En styrka hos klubben tror jag är att så många ungdomar får möjlighet att ta ansvar genom att vara ledare på till exempel Friisk (friidrottsskolan) och även att ungdomarna som tränarcoacher, stöttar oss ledare i barngrupperna. Det bidrar till en inkluderande helhet och en känsla av samhörighet.

Budskapet kring begreppet och utbildningen “Världens bästa friidrottsförälder” vill därför lyfta teorin om att organisationen, dess struktur och kultur utvecklas bäst genom det sociala samspelet och samhörighetsbehovet mellan medlemmarna, vilket forskaren och organisationskonsulten Aroun Schoug beskriver i sin bok Berättelsen om det blå rummet.  

-Ju äldre man blir desto mer är man ute efter en känsla som man mår bra utav, säger Lisa som under våren varit ungdomsansvarig i IF Kville, och fortsätter: och jag tror verkligen att man mår bra när man är med och ser att sitt bidrag får effekt.

Samtidigt som bananskalen börjar bruna förflyttar sig klockvisaren allt närmre 16.00 och utbildningens sluttid. Malin rusar på mellan sina slides i den utbildningen som egentligen inte alls är 1,5 timme utan 3 timmar. Men oavsett tidsomfång finns det några saker som blivit allt tydligare under dagen; att förväntan tillika engagemanget mellan föräldrar skiljer sig åt beroende på om man själv ser sig som medlem, hur aktivt barnet är i föreningen och att det finns ett relations-och informationsgap mellan kansli och en del av medlemmarna. Kanske har bara bilden av vad som är meningsfullt förändrats – och egentligen inte engagemanget? Kanske bör det finnas inte bara en typ av medlemskap, utan flera?

Samtliga röster är anonyma och har inhämtats från enkätsvar och från utbildningstillfällen. 

Ni väljer fokus – RF-SISU formar utbildningen.
Hör gärna av er till er idrottskonsulent eller distrikets föreningsansvarig Sara Tibell.

Vill du som förälder utforska frågeställningarna som IF Kvilles föräldrar tog del av?
Gå gärna den digitala utbildningen ”Friidrottsförälder” på friidrott.se